Forumet

Du är inte ensam

Jag psykiskt misshandlad?

Page: 1

Author Post
Stefan
Guest
Jag har efter 30 års förhållande tagit klivet och separerat. Nu efter några veckor börjar det stå allt mer klart för mig att roten till alla (de flesta) problem vi haft i äktenskapet har berott på min fru, trots att hon framgångsrikt övertygat mig att det var mig det var fel på.

Vi var mycket unga när vi träffades och har sedan varit ihop hela tiden. Vi gifte oss så småningom och fick ett barn som idag är 10 år. Under i stort sett hela tiden som vi levt ihop, ja även före det också, så är det hon som styrt och jag som låtit mig styras. Kär och dum har jag varit blind och inte förstått att det inte varit riktigt rätt. Det ledde så småningom till att min självkänsla dök och jag kände mig i grunden ganska värdelös. Jag hade inga mål i livet, skaffade mig ingen formell utbildning. Jag kände att jag inte skulle klara av någonting.

Hon var den som utbildade sig, reste, pluggade utomlands och jag var hemma och tog hand om det som fanns här. De få gånger jag velat försöka något på egen hand har jag alltid fått höra att "det klarar inte du" "du har inte disciplinen att..." "du är för slarvig för att lyckas med det" osv osv. Jag drev ett eget företag under ett par år men fick aldrig riktig fart på det och det kändes tungt att jobba. Slarvade helt enkelt med det och uppfyllde på det sättet hennes profetia, jag klarade inte det. Varje dag nästan fick jag frågan, eller snarare konstaterandet: "jaså, inte sålt något idag heller" När ska du skaffa dig ett riktigt jobb?

Under de här åren så var jag otroligt otillfredsställd med mitt liv, utan att jag egentligen förstod det. Jag trodde det berodde på mitt jobb, jag vantrivdes nämligen med det. Jag upptäckte att alkohol hade en positiv inverkan på mitt mående. Jag mådde bra när jag var full och alla bekymmer försvann. Det ledde så småningom till ett ordentligt missbruk. Det var ju givetvis inte bra ur någon aspekt och det ledde till att jag slog på mig själv ännu mer. Jag blev en ännu mer värdelös person i mina ögon. Enligt min fru berodde alla våra problem på att jag drack. Om jag bara slutade så skulle inga problem vara kvar.

Jag slutade och det blev en vändning som varade i ungefär en månad. Hennes alla beteenden var kvar men nu hade jag ingenstans att göra av min frustration. Det utvecklades till en fruktansvärd migrän. Antagligen av min inneslutna stress som jag inte ens egentligen var medveten om. Istället flydde jag till dator, TV-spel och internet. Tillbringade det mesta av min lediga tid framför datorn och skärmade av mig från henne men det innebar ju också att min son inte hade pappa närvarande riktigt.

Helt galet inser jag ju självklart nu och det enda riktiga hade ju varit att dela på oss för nästan alla år sedan. Men jag trodde ju själv på att jag inte skulle klara mig utan henne. De gånger hon varit bortrest så har jag gått omkring som en zombie och varit helt apatisk. Därigenom bevisat för mig själv att jag inte skulle klara mig utan henne. Dagen innan hon kommer hem från en resa så blir det en jäkla fart, då ska allt röjas undan och fejas för att jag ska slippa skäll och bråk för att det inte är tillräckligt fint hemma. Det har blivit ett normaltillstånd och jag har knappt reflekterat över det, jag har ju faktiskt inte städat och gjort fint, som det var när hon åkte. Så i mina ögon har hon ju haft rätt och jag har misskött mig och hemmet.

Många gånger har jag fått hjärtat i halsgropen när jag hört nyckeln i låset, vad har jag missat idag? Vad ska jag få skit för nu? Har jag gjort 10 saker så får jag ändå skäll för att det antingen inte är bra nog ändå eller för att jag glömt den 11:e. Vi har varit hos ett antal olika terapeuter som antingen valt att blunda för det verkliga problemet eller varit för inkompetenta att se. Den vägen har alltså inte lett någonstans. Jag har hela tiden hävdat att problemen inte gäller vad jag "hjälper till med hemma och inte gör" utan har legat på ett annat plan.

Nu har jag flyttat ut som sagt och har sonen hos mig varannan vecka. Vad gör hon då? Hon hämtar sonen på skolan "så att han slipper vara på fritis så länge" eftersom jag slutar så sent, kl 17. Hon ringer varenda kväll till sonens mobil och säger godnatt. Allt givetvis för att ha kontroll. Hon mailar och ringer mig varje dag. Jag är i hennes ögon inte kapabel att göra någonting själv. Jag har varit ute ett par kvällar "på lokal" för att träffa folk. Jag har ju varit ganska isolerad under många år och vill ju nu vara lite social. "Ska du skämma ut dig ute på stan nu" "40+-gubbar som är ute och ränner är ju bara patetiskt"

Alla hennes kompisar tycker så synd om henne för hon har slitit så med hem och hus. Skjutsat sonen på (nästan) alla aktiviteter (jag jobbar i en annan stad) och stått ut med en missbrukande man. Samtidigt som hon är egen företagare. Utåt den perfekta modern med det perfekta huset och hemmet. Bara hon hade sluppit den där oduglingen till man, vilket han nu haft fräckheten att ordna genom att lämna henne med det stora huset och det tunga arbetet med det han ändå inte gjorde när han bodde hemma. Jag har inte haft något eget egentligt umgänge under dessa år och har därför inte många jag kan vända mig till. De vänner jag har kom aldrig och hälsade på hemma. Min släkt och familj har undvikit att komma. Nu står allt klart för mig varför. Ingen uppskattade det perfekt ordnade hemmet där allt var perfekt tillrättalagt för våra gäster. De orkade inte med att veta att hon ägnade dagar i förväg åt att duka, fixa och dona för att det skulle bli det där perfekta mittuppslaget i Sköna Hem.

Jag var en gäst i mitt eget hem. En lat och oduglig gäst dessutom. Jag hade ingen del i hur vårt hem såg ut. Allt var enligt hennes modell. Tekniska saker fick jag ha hand om. Jag kommenderades till olika uppdrag med trädgård t ex, men det var maskerat som "kan inte du hjälpa mig med..." gräsklippning, snöskottning, rensa rabatter, gräva, klippa sly etc. Jag hade gärna gjort allt det där om jag bara själv hade känt att jag själv tog initiativet men jag fick aldrig chansen. All arbetslust försvann när hon tio minuter innan jag tänkte gå ut och klippa gräset "kommenderade" mig att göra det.

Skönt att skriva av sig lite och se att man inte är ensam.
Administrator
Registered: Apr 2010
Posts: 14
Tack för att du delar med dig. Det är mycket bra, då andra kan läsa och undvika göra samma misstag. Dessvärre har jag själv fått uppleva den där känslan av att vara förslavad. De är inte något man ska underskatta, och vilket också är riktigt svårt att förstå om man inte själv varit med om det. Det är ren och skär mental tortyr där man är fastkedjad. Att fila av kedjorna är inte det lättaste, men bra för dig att du har börjat göra det.

Om du verkligen vill må bra, så bör du göra allt du kan för att inte ha kontakt med henne. Bara i samband med ditt barn. Ditt barn känner av hur du mår om du har kontakt med henne, vilket i sin tur påverkar barnet. Pågrund av att den starka kopplingen ditt undermedvetna nu har till henne och din självkänsla. Så blir det som ett bombnedslag omedvetet för dig när du hör hennes röst eller har kontakt med henne. Om du vill veta mer om det så kan du kolla upp hur Neuro Linguistic Programming fungerar.
Stefan
Guest
Tack för svaret. Det är en väldigt märklig situation. Tidigare har jag nästan flinat lite åt "misshandlade män". Tyckt att va fasen, ynkryggar... Men det är inte det det handlar om har jag insett nu. Jag har minsann bitit ifrån i mina dagar men väldigt många gånger inte orkat ta en strid och därför givit efter "för husfridens skull". Nu kommer jag tyvärr att ha en del kontakt med henne den närmaste månaden pga husförsäljning och allt vad det innebär med uppdelning av bohag etc.

Vi har som sagt ett barn och jag misstänker att han inte mår helt perfekt av hennes humör. Han börjar visa lite aggressiva tendenser, framför allt när han är med mamman och det är ofta kiv och höga röster när de ska iväg till skolan eller är lite stressade. Det är min vecka just nu och jag ska ta ett lugnt samtal med honom och checka av läget. Han försöker att inte visa så mycket känslor och framför allt inte sådana som han tror kan göra någon av oss ledsna.

Hela min situation och det sätt jag mått den senaste tiden har fått en rask vändning sedan jag insåg vad som hade pågått under alla dessa år. Nu kan jag släppa mycket genom att jag inser att det faktiskt inte varit jag som varit boven under äktenskapet. På sätt och vis är det ju självförvållat iom att jag tillåtit mig att domderas men när man blir så van vid situationen så uppfattar man den som normal och reagerar inte efter ett tag. I början står man ut med mycket, nykär osv, och då reagerar man inte heller eller så slätar man över det inombords och ursäktar med allt möjligt.

Önskvärt vore att hon kunde bli varse sitt beteende och inse att det är skadligt både för henne och vår son, och söka hjälp. Hade situationen varit tvärtom, att jag misshandlat henne så hade samhället haft resurser att ingripa ordentligt för att skydda dem från en misshandlande far. Men en misshandlande kvinna... finns såna?

De här fenomenen behöver belysas i mycket större omfattning och kanske om fler skulle anmäla sina partners så skulle det kanske få lite större uppmärksamhet och tas på allvar.
Skeppsbruten
Guest
Har du läst på om narcissism? Kort kan jag säga att med en checklista i handen kommer du nog att finna en kusligt korrekt beskrivning av ditt ex. Kolla upp det och viktigast av allt. Läs på om OFFREN och hur de mår samt möjliga sätt att hantera efterdyningarna på.

Att du tagit dig ur är det BÄSTA för både DIG och din SON. Han behöver få en balanserad förälders vård istället för en massa konstigheter. Harmlösa knasbollar är en sak, de farliga är RIKTIGT farliga.

För dig just nu, handlar det inte primärt om att "komma över" henne och "gå vidare". För att kunna göra det måste du sortera ut all skit hon lagt på dig som inte hör hemma hos dig (lathet etc.) samt få en stabil självkänsla och identitet.

En del hävdar att personer som har relationer med dessa typer har några störningar/problem i grunden själva, vilket är mycket möjligt. Men det är stört omöjligt att vistas i en sådan persons sällskap någon längre tid utan att helt stänga av "hej alkohol" eller dras med och ner i skiten. Fixa och jobba bort de bitarna. När du börjar få fotfäste kan du kolla upp www.c-r.se. EFTER att du har mockat bort den mer akuta skiten.

Begränsa A L L kontakt med ditt ex. Annars kommer du aldrig att kunna läka ordentligt. Och du, om hon skulle börja visa upp en ny snubbe och gnida in i det i ditt ansikte är det ingenting du ska bry dig om. Det är en del av "spelet". Hon är precis likadan som när ni var ihop. Trust me.

Må väl och ta hand om dig!

Page: 1

Forumet is powered by UseBB 1 Forum Software